fyfan, fyfan, fyfan! kom hem för en dryg halvtimma sedan. Kvällen var väl rätt skön, ända tills tunnelbaneaccidenten inträffade. Nåde den som skrattar åt det här. Jag (och antagligen jennifer och jenny) har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag skakade efteråt, tystnad beroende på chocken. Jennifer, jag älskar dig.. 

Såhär var det. Vi har precis sagt hejdå till David och dem. Vi står på perongen och det är 2-3 minuter till att tunnelbanan skulle komma. Då kommer det 3 personer lite snett bakom jennifer. Och ena snubben (drygt 25-årsåldern?) stampar i marken och skriker "BUUH" åt jennifer. Hon flyger som en jag vet inte vad. Och vi andra runtom fann det lite smått roande. De fortsätter garvande och så puttar andra killen till den första, som tappar ner sin mobil på spåret. Han hoppar ner och tar mobilen, men stannar där nere. 1 minut står det tills att tunnelbanan skulle komma. Hans polare (en tjej och en kille) säger åt honom lite skämtsamt men ändå allvarligt. Han stannar ändå.. Jennifer får panik, börjar uttala sig om att hon inte kan se på. Och säger: "men herregud, jag får damp, kan han bara gå upp eller?" (eller liknande). Tillslut går hon bort runt hörnet på en krök, men kommer tillbaka 10 sekunder senare och skriker: "men förihelvete gå upp då jävla horunge". Han svarar då: "Vem kallade mig horunge!?". HELVETE, var det första som dök upp i min skalle. Han kliver upp och går fram mot oss 3. Kollar snabbt förbi mig och Jenny, råstirrar på Jennifer och ställer frågan återigen: "Vem fan kallade mig horunge!?". Det blir alldeles tyst överallt. Och Jennifer får ur sig en liten stund senare: "Förlåt, det var jag". Han höjer rösten och börjar nästan skrika åt henne. Kommer inte ihåg så mycket av vad han sa. Tankarna i mitt huvud trodde jag skulle få mitt huvud att sprängas. En kvinna i 40-årsåldern(?) lägger sig i och säger något i stil med: "men snälla du, hon försökte bara vädja för ditt liv. Var glad att hon brydde sig. Hon blev skitskraj." Då börjar han jiddra mot henne ett bra tag o.s.v., han avslutar med att säga: "Kan jag få prata med henne utan att du ska lägga dig i? Du har inget med saken att göra. Hade du varit kille hade jag sparkat ballarna av dig, fattaru?" Så går han och hans polare in i tåget, Jennifer kramar kvinnan tack och jag rycker i Jennifers arm och säger till henne att vi ska gå in i andra vagnen.

Mja, det var väl det.. Fyfan. Jag är fortfarande i chocktillstånd. Förstå hur jennifer måste känna. Jag hoppas varken jag eller någon annan får uppleva det här igen. 1 gång räcker, tack.
Puss på både jennifer och jenny.