Okej, nu är det snurrigt värre..... Helt sjukt hur allt kan gå upp och ner... Som en JÄVLA berg- och dalbana. Först är att på topp, sen faller man handlöst pladask på marken. Jag räds inte dagen, inte alls, men jag räds andras dagar. Hur vet man att man ska orka, orka med sånt som alltid känns nytt, nytt och olidligt. Steg för steg är det enda man kan göra, ta allt som det kommer, dag för dag. Tankarna snurrar ständigt i bakhuvudet, även fast man är i nuet. Det där gamla kan man ju tro är bortglömt, men det finns där, och tittar fram när du minst vill. Även oron för andra finns ständigt, och det värsta är när man vet att man inte kan göra nånting alls, inte ett jävla skit. Vafan gör man då? Och vad gör man när man inser att allt man haft, är borta. Även de gamla vänner som man stod så nära har helt plötsligt försvunnit så långt.

Det är verkligen snurrigt, men det löser sig. Det gör det alltid.


Nu jävlar är det spikat!